Vid 6-tiden undersökte de mig igen och då hade jag inte öppnat mig något mer trots intensivt värkarbete. De valde därför att ta hål på mina fosterhinnor och låta vattnet gå för att försöka hjälpa till lite på traven då bebisen tryckte väldigt mycket nedåt men trots det gick det inte framåt. De valde även att koppla en elektrod på bebisen huvud för att följa hjärtljuden mer tydligt, de hade nämligen börjat sjunka lite och sedan tog det en stund innan bebisen hämtade sig till normala nivåer igen. Strax efter att vattnet hade gått så fick jag ännu mer intensiva värkar och då hjälpte inte lustgasen, med tanke på att vi trodde att det var ett tag kvar då jag inte hade öppnat mig mer bad jag om att få en epidural för att få vila lite från värkarna, jag hade i princip inga uppehåll alls i värkarna vid det laget. Det kom en narkosläkare(som jag självklart brukar jobba med) som la epiduralen och det hjälpte något men inte helt.

 

Strax efter det gick nattpersonalen hem och lämnade över till dagpersonalen, jag fick en barnmorska som hade jobbat i över 30 år vilket kändes tryggt. Hon undersökte mig igen och trots att klockan nu var 07.20 så hade det fortfarande inte hänt något utan jag var fortfarande bara öppen ca 8cm. Barnmorskan valde då att prata med förlossningsläkaren som efter en stund kom in och undersökte mig och tittade på alla värden. De tog då även skalpprov från bebisen för att se hur laktatet (mjölksyrenivåerna) såg ut hos h*n då mina värkar var så kraftiga samt att hjärtljuden fortsatt sjönk och sedan tog lång tid på sig att komma tillbaka till normala nivåer igen. Det visade sig att bebisen började få lite ökade nivåer av laktat, precis på gränsen för när läkarna måste ta ett beslut om hur man ska gå vidare för att få ut bebisen. Läkaren frågade oss om vi visste varför det blev ett katastrofsnitt med vårt första barn, om vi hade fått någon förklaring kring det. Vilket vi egentligen inte fått, mer än att Astrid då hade svaga hjärtljud och samlade på sig rätt så höga nivåer av laktat. Denna läkare berättade då att hon inte trodde att jag skulle kunna föda vårt barn på vanlig väg, det vill säga genom en vaginal förlossning. Hon bedömde, efter att ha undersökt mig, att jag med stor sannolikhet har ett för trångt bäcken och att det är därför mina båda barn har visat samma tendens under förlossningsarbetet med att kämpa för att komma ut så att de blir slutkörda. När jag hörde de orden "det här kommer nog inte gå vägen" så sa jag direkt, utan att tveka en sekund "då är det väl lika bra att ni snittar mig och plockar ut bebisen", "det är inget att vänta på" var precis de ord jag sa smärtpåverkad som satan trots både epidural och lustgas med fullt ös. "Får jag vara vaken denna gång så min sambo får vara med under kejsarsnittet"? Det var min nästa fundering, då det kändes lite som att vi båda blev "snuvade" på upplevelsen förra gången då jag blev sövd, sambon fick vänta utanför och jag inte fick se Astrid förrän flera timmar efter att hon var född. Denna gång skulle jag få vara vaken och sambon skulle få finnas vid min sida, vilken lättnad!

 

 

Efter att beslutet tagits gick allt fort. Jag fick en urinkateter, jag fick en spruta med Bricanyl för att lugna ner värkarbetet, jag fick antibiotika och fick flytta över till en annan säng. Vi blev flyttade till operationsavdelningen där jag fick träffa hela teamet som skulle vara med på kejsarsnittet och en ny narkosläkare som la ryggbedövning på mig så att jag inte kunde känna någonting från bröstet och nedåt, fruktansvärt obehagligt men väldigt effektivt. Sedan gick allt väldigt fort, 09.20 plockade man ut h*n och den lilla skrek rätt ut med kraftfulla lungor. Tårarna rann längs mina kinder av lycka, jag fick höra bebisens första skrik denna gång och h*n verkade må alldeles utmärkt. Sambon fick följa med ut när de tvättade av bebisen, han fick klippa navelsträngen, vara med när barnläkaren undersökte och de vägde och mätte den lilla nykomlingen. Fortfarande visste jag inte om det var en flicka eller pojke men lycklig var jag samtidigt som jag visste att de höll på och sydde ihop mig för fullt och jag fick syrgas i näsan då jag upplevde det lite tungt med andningen. Sedan kom sambon ut med det lilla knytet i famnen, vad blev det frågade jag och han svarade "Det blev en liten tjej" som var 51cm lång och vägde 3338g. Så nu var jag tvåbarnsmamma till två små underbara tjejer. Hon var så otroligt söt men jag klarade inte av att lägga henne på bröstet när barnmorskan frågade just pga trycket jag hade i bröstet av bedövningen så efter en liten stund gick de tillbaka till förlossningen där sambon fick fika och sitta hud mot hud medan jag fick ligga på uppvaket och låta bedövningen släppa pö om pö. Efter ca 2h på uppvaket kom i alla fall sambon och lill-tjejen till mig på uppvaket och jag fick lägga henne på bröstet, så himla mysigt och samtidigt var jag så enormt trött efter allt. Efter ca 3h från operationen började jag kunna röra på benen lite smått och då fick vi komma upp till bb. Det dröjde sedan lite drygt 1v innan vi hade bestämt oss för ett namn, vi hade några stycken vi valde mellan men till slut föll valet på Moa.

 

 

 

Jag är precis som förra gången imponerad över hur skickliga de är och hur fort det faktiskt går till behandling när det blir skarpt läge och det verkligen gäller. Vi har en fantastisk sjukvård i Sverige men den kan som sagt alltid bli bättre, villkoren måste bli bättre för såväl barnmorskor som andra sjuksköterskor och personalkategorier inom sjukvården. Jag är så fantastiskt lyckligt lottad som trots ett katastrofsnitt(med Astrid) och nu ett akut kejsarsnitt har två friska barn där allt har gått bra. Det är tyvärr inte alltid det slutar så även om de flesta akuta kejsarsnitt går bra så ska man aldrig ta något för givet. 

 

Jag är lyckligt lottad som har två lyckade kejsarsnitt i bagaget, trots ett katastrofsnitt och ett akut kejsarsnitt har jag två friska starka tjejer vid min sida. Vår familj är lyckligt lottade som fått växa tillsammans♥