När man blir mamma och förälder händer mycket i kroppen och knoppen, både kroppsligt och själsligt. Det är en enorm omställning att få ett nytt litet liv att ta hand om, att ge all sin kärlek och värme. En liten person som är till hundra procent beroende av dig och din partner för att överleva och få chansen att utvecklas och växa upp! Överallt läser man om alla dessa mammor/pappor som är sååå lyckliga och allt är ett enda härligt rosaskimrande mys. Men bakom allt det där mysiga och rosaskimrande kan många andra känslor hitta fram, känslor man inte alls har räknat med. Förlossningsdepressioner är så mycket vanligare än vad många tror just för att vi inte pratar om det. Jag tror att mycket av detta grundar sig i att vi skäms över att vara ledsna, nedstämda etc då man enligt normen "ska vara så lycklig när man fått sin bebis och familj".

 

Men det är okej att må dåligt, det är okej att gråta i flera timmar, att känna sig otillräcklig, att få utbrott ibland, att känna att man inte orkar allt detta nya eller kanske att man bara vill sova! Tro mig det är många fler än bara du som känner så. Det är många som efter förlossningen får en depression och därför träffar en psykolog eller kurator för att få ordning på sina tankar och känslor. Att få chansen att prata med någon som kan bekräfta att det du känner eller tänker inte är något farligt eller konstigt. Att kunna få hjälp med hur man ska hantera den nya situationen och hur man mår. En del behöver medicinera en kort stund för att kunna må bättre och det är också okej!

 

Efter att Moa blev sjuk när hon bara var 1v hade jag svårt att hantera allt runt omkring. Jag började må sämre redan i mitten av augusti och mådde sedan dåligt större delen av hösten och inledningen av vintern. Jag hade ingen lust att träffa folk överhuvudtaget, jag orkade inte tänka på framtiden, jag ville bara sova även om vår nattsömn varit bra för att ha två små barn, jag grät ofta, kände mig otillräcklig och klarade inte av någon som helst stress eller press. Allra helst ville jag inte gå utanför dörren överhuvudtaget men tack vare att Astrid gick på förskolan 3ggr/vecka under hösten var jag mer eller mindre tvungen att ta mig ut de dagarna två gånger vilket nog på ett sätt var min räddning!

 

Det var en riktigt tuff höst där jag tillslut efter påtryckningar av familj, sambo och vänner pratade med vår bvc-sjuksköterska om mina tankar och känslor. Jag grät när vi pratade, en hel del faktiskt och jag tror nog att jag pratade ganska osammanhängande för jag kände inte riktigt att jag kunde sortera mina tankar och känslor. Hon skrev i sin tur en remiss till en psykolog på barnhälsovården som jag sedan träffade i början av december. När jag väl kom dit för att träffa henne hade jag redan börjat må bättre tack och lov men det var ändå skönt att få ventilera allt vi gått igenom med både denna graviditet och förlossning samt allt efteråt som graviditeten och förlossningen med Astrid. Psykologen jag träffade bedömde inte att jag hade någon pågående depression när jag var där då men hon släppte mig inte helt bara sådär utan vi hade ett uppföljande samtal tidigare i januari då hon ringde mig och vi pratade igenom hur jag upplevde min situation nu och då jag mått mycket bättre kände jag inte något behov av fortsatt kontakt men hon sa att jag alltid var välkommen att kontakta dem om jag fick ett bakslag. 

 

Självklart är inte alla dagar fantastiska bara för att jag mår bättre nu. En del dagar är skittuffa och vissa dagar känner man att man inte alls orkar med allt vad det innebär att vara förälder men sedan får man det där leendet, den där kramen eller något annat härligt av sina barn som gör allt lite lättare. Det är verkligen en ymnest att få vara förälder, att ha turen att få dela livet med sin partner och två fantastiska tjejer. Som ibland dansar på våra nerver, haha, men som för det mesta är helt underbara!!

 

Är det någon av mina läsare som känner igen sig? Någon som varit med om något liknande? Dela gärna med er om ni känner att ni vill och kan!!