Hej fina du!

 

Nu tänkte jag skriva om något som jag vet att många mammor och kanske även pappor därute känner igen sig i. Det ständigt dåliga samvetet som av någon outgrundlig anledning ligger och gnager under yta till och från dag ut och dag in. Varför är det så? Vad är det vi alla försöker uppnå och varför ska man behöva känna så?

 

Många känner nog igen sig i att man har dåligt samvete för att man inte hinner lägga fullt så mycket tid på sina barn som man kanske skulle vilja. Man säger nej till lek för att man måste laga mat, man måste få undan disken, få undan tvätten eller kanske rent av behöver få dricka en kopp kaffe i 5 minuter utan att ha ett barn i knät(då det finns risk för att de kan skållas) för att överhuvudtaget orka leka vissa dagar. När man säger nej till umgänge med sina barn om än bara för kortare stunder så kommer den, den där gnagande känslan av dåligt samvete och ligger under ytan och retar som en envis ögonfrans i ögat som vägrar pillas ut. Varför känner vi då såhär? Det är ju ingen som är en bättre förälder till ditt barn än just nu och ändå känner man sig otillräcklig så fort man inte känner att man riktigt hinner med allt som man skulle vilja hinna med. Ingen är mer än människa och alla behöver vi ibland få säga nej och göra något som gynnar oss själva också även om ens barn alltid kommer i första hand. Jag tror att sociala media till en stor del kan spela in i detta. Där postas det ständigt bilder på glada familjer som gör saker tillsammans, föräldrar som pysslar med sina barn, leker med sina barn, kramas med sina barn och så vidare. Jag är en del av det, jag vet, och det är svårt att komma ifrån i dagens samhälle. Man visar de fina sidorna av livet och de mer kaotiska och jobbigare delarna kan man helt enkelt välja att gömma undan för omvärlden vilket kan skapa ångest och oro hos vissa.

 

Här hemma försöker vi prioritera tid till barnen så mycket vi bara kan efter jobb och förskola. Tidiga kvällar när båda barnen är vakna brukar vi försöka leka mycket tillsammans hela familjen. Det enda måste vi brukar ha då är att laga mat, äta mat och plocka undan efter maten. All övrig tid lägger vi på barnen just för att vi skaffade barn av en anledning, vi ville ha barn och då måste man även kunna ge tid av sig själv till dem. När de sedan har somnat, eller i alla fall när Astrid somnat då Moa sover lite sämre, så försöker vi röja undan eventuell tvätt, räkningar som ska betalas, mail som måste svaras på och andra saker som man inte hunnit med men ändå känner att man behöver göra.

 

Nu vet jag att vi har det lyxigt i och med att jag är föräldraledig och sambon jobbar 06.30-15.30 måndag till fredag och har bara 10-15min färdväg till och från jobbet. Alla har inte den lyxen utan har lång väg till jobbet, långa arbetsdagar samt jobbar helger och då är det tufft att få tiden att räcka till. Vi får se hur vi lägger upp det sedan när jag ska gå tillbaka till jobbet och Moa ska börja på förskolan, den tiden den sorgen. Nu passar vi på att njuta i vardagen vi har nu och försöker dämpa det dåliga samvetet och umgås med våra barn!